Min älskade medryttarhäst, finaste Yada.
Min Prada prinsessa som hjälp mig genom alla jävla kriser jag haft. När jag ville dö åkte jag till stallet, till dig, till din varma mule. När alla hatade stod du där och tuggade så lugnt på ditt hö. Du har tagit mig över hinder som jag aldrig vågat ens titta på från någon annans rygg. Du har snällt gått ner på tygeln och galloperat varv efter varv när jag övat skänkelvikning. När jag gjort fel, blivit arg och velat hoppa av har du stannat upp och frustat. Gett mig mod och ork att fortsätta. Utan dig Yada vet jag inte vad eller vart jag hade varit.

Pålagringar. Pang. Promenadhäst.

Jag är fortfarande lycklig över att få rida dig, även om vi istort sätt bara kan skritta. Men grejen är att.. När allt annat tar min tid så orkar jag inte lämna allt annat för att skritta i 20 minuter. Det är så jävla plågsamt att erkänna att jag funderade på att låta dig gå. Men det gör jag inte, nej nej nej. Det kommer bli färre ridturer för jag är inte psykiskt stark nog för att veta att de långa galloperna är borta,  de enda hopplektionerna jag känner mig säker på är dom med dig och nu finns dom inte mer.

det är möjligt att jag slutar rida. 
Jag kommer inte ha självförtroendet till det.


jävla skit