Hittade lite gamla emotexter från min privata blogg. Det värsta är att vissa delar bir jag faktiskt lite imponerad av själv. tex:

"Du vet inte heller allt, mitt hjärta.
Du vet inte att jag har gråtit varenda dag sen jag fick veta.
Minsta lilla sak som påminner mig och det spricker.
Jag brukar kunna bli kallad stark.
Du tar det ifrån mig.

Du vet inte att tack vare dig saknar jag hur det svider.
Jag saknar att se det rinna och känna allting lätta.
Har gått flera månader utan viljan men nu är den där igen.

Du vet inte att varenda ben i min kropp har brutits
att jag blivit både blind och döv
Till och med galen
på grund av allt det här"

Och

"Minsta rörelse och jag börjar darra, skakar av ilska och vill bara slita sönder hela ditt ansikte så att du aldrig mer kommer kunna kolla på en annan människa med ett normalt face. Bara så att folk ska bli rädda av att se dig, jag vill att din utsida ska spegla ditt inre när jag är klar med dig. Jag vill skära upp din mage och slita ut dina inälvor, hälla dom över dig. Känn skräck damer och herrar, här har ni ett riktigt monster"

Kanske kan jag ändå :O

 

Jag tänker beundra detta hav av starka färger
De som aldrig slutar snurra blinkandes
ignorerar deras yra skrik om lugn
Vill att de ska fortsätta snurra
och att de ska se lyckliga ut

Min rustning släpper inte in era blickar
Denna lilla klänning är kapabel till mycket
Hela världen är min när jag flyger iväg på tonerna
Till detta dunkande ska jag krossa ett hjärta
Kanske två men vad vet jag
jag minns ingenting

Jag ville att vi skulle vara regeln om mössan som ska av
Rosen i munnen på dansaren som aldrig förklarats
Den djupaste av kyssar i kärleksfilmens slut
Och allt annat som bara är

Vågornas slag mot stranden
Vi skulle ha deras passion
Både i lugnet och paniken
Alla väder, alla klockslag

Jag hoppades på en saga
byggd på allt det man lärt sig
är så vackert och rent
lögner

Vi skulle vara det som höll
Skeppet som tog varenda storm
Du och jag skulle vara fåglarna på perrongen
Och när tåget kom skulle vi sträcka på vingarna
Skratta kraxandes åt de som såg på oss
Men oförstående och hatiska blickar
För de skulle inte förstå hur vinden smeker
Det va det du sa

Svara mig nu, du som vet allt
Hur kan man hålla en hand
som rört någon annan
Rört helt fel
handen som högg

Tungan som lovsjungit mig
älskat oss och allt vi haft
Den har tryckts ned i andra halsar
Och jag som alltid undrat
varför du kallat mig naiv
Aldrig hört hånet
nu vet jag

Nu är vi en fasad
I alla fall i kväll
Mina ögon är röda
Nävarna knutna
Så arg på mitt hjärta
Det bara vägrar sluta slå
Så himla arg på dig
För att du bara sitter där
Precis där jag bad dig sitta

Säg inte att du älskar mig
Flyg inte efter mig fula fågel
Vänta på nästa tåg

För stolt för två hjärtan
För rädd för två liv i ett

Du klarar inte av en fri själ
Och den lever inte i ett fängelse
Oavsett hur många vackra rosor som växer bakom gallret

Jag hade ena knät i backen när han sprang emot mig med ett leende, världens finaste femåring. Det krulliga, blonda håret hade blåa fläckar och jag skrattade oförstående, höll ut armarna och väntade på kramen. Han flög in i mig så hårt att jag höll på att ramla omkull.

– Hej Anton, har du alla dina saker med dig nu gullunge?
– Ja såklart jag har men Alex, du måste lyssna på det här! Sa han exalterat. Vi började gå hemåt och jag lyssnade intresserat på när han berättade om hur de målat efter lunchen.  Jag förstod fortfarande inte färgen hade lyckats hamna i hans hår, hans klumpighet till trots, så jag frågade. Till svar fick jag bara ett kluckande skratt och en ryckning på de små axlarna.

Vi gick hand i hand, jag och Anton, på väg hem. Det var sensommar och fortfarande ganska varmt, solen lyste stark över oss och det luktade nyklippt gräs när vi gick genom villaområdet. Jag tittade in över grindarna och såg de stora, fina husen som var målade i vackra färger. Det fanns blommor överallt och i vissa trädgårdar hade de satt in stora fontäner som sprutade ut vatten, i solens sken såg det ut som gulddroppar. Jag minns att jag även tittade på människorna som låg i sina solstolar och försökte hålla kvar sin bränna, de låg och bara njöt av solens värme. Jag var så avundsjuk, jag ville också ha den tiden. Jag grimaserade litet, tog ett fast tag om Antons hand och började gå fortare. Ville inte se deras lyckliga barn leka med varandra.


Efter att ha gått förbi det fina området så började gatorna bli trängre, husen mörkare och istället för gräs så luktade det rök. Jag tittade ner på Anton som glatt gick vidare, han tänkte inte på förändringarna i miljön, han var för upptagen men att nynna på någon låt jag inte hört förut. Jag andades ut och försökte att sluta spänna mig, det hade blivit en reflex. När vi kommit fram till dörren som det stod 15 på så hade Anton slutat sjunga, han tittade upp på mig och sa
- Kan vi inte handla först? Snälla Alex, kan vi inte det? Jag var, som oftast, tvungen att skaka på huvudet. Med låg röst så sa jag bara lugnt
- Nej Anton, vi måste gå in nu. Mamma väntar på oss…


Jag bad honom vänta utanför först, sa att jag skulle kolla en sak. Förstår inte varför jag fortfarande sa sådär, han visste ju redan. Men han nickade ändå och gjorde som han blev tillsagd. Jag gick in så tyst, försiktigt och långsamt som jag bara kunde. Helst så ville jag bara vända om och springa iväg med Anton, hatade att dra in honom i det här dag efter dag. Väl inne så kände jag den välbekanta lukten, det brände i näsborrarna och jag ryggade tillbaka. Jag gick ut till Anton igen, tog honom i handen och klev åter igen in genom dörren som ledde till det helvete jag och min bror levde i.

Anton hade sprungit upp till sitt rum och jag hade gått in till köket där mamma satt uppkurad mot väggen med en flaska vodka i handen. Jag skyndade mig fram, tog flaskan från hennes darrande händer och ställde den på köksbordet innan jag satte mig ned bredvid henne. Hon såg ut som vanligt. Hennes blonda hår var rufsigt och flottigt, det ljusrosa läppstiftet var utsmetat runt hennes mun och den mascara som fanns kvar hade lagt sig runt hennes isblåa ögon så att det såg ut som blåtiror. Ur min bakficka tog jag upp en näsduk och började torka hennes ansikte samtidigt som jag började bli lite orolig.
- Vart är han, mamma?  Frågade jag men hon skakade bara helt frenetiskt på huvudet.
- Jag vet inte Alex…. Jag vet inte viskade hon efter ett tag. Jag vred mig runt på golvet så att jag satt framför henne, tog tag i hennes axlar och kollade henne i ögonen. ”Gå och duscha nu, jag städar undan och lagar maten. När han kommer hem igen så…” Jag avbröt mig själv. ”Gå och duscha bara.”  Sa jag, hon nickade och gick upp till duschen på skakiga ben.


Jag såg mig omkring i köket och suckade, det här skulle ta tid som jag inte ens visste om jag hade. På golvet låg resterna av två trasiga tallrikar och den mat som legat på dem, en smutsig slips och en oförklarlig sörja spridde stank i från ena hörnet. Dessutom låg det gamla tidningar utspridda över större delen av golvet. Till ljudet av vattnet som sköljde mammas smutsiga kropp ren så började jag plocka ner det som gick att plocka med bara händerna i en stor och svart sopsäck. Sen var det sörjan i hörnet som behövde tas hand om. Att torka bort mammas blandning av spya och blod hade äcklat mig i början, själva känslan genom pappret var olidlig. Nu hade det blivit en vana och jag gjorde det automatiskt, som om jag vore styrd av någon annan. Doften fick mig knappt att rynka på näsan längre.  Jag slängde en blick på klockan som hängde snett över dörren med en spricka tvärs över glaset. Om några minuter skulle den slå halv fem, bara tanken fick mig att vilja gräva ner mig och bara försvinna.  Han kom för det mesta hem vid den tiden, i alla fall om de bråkat på dagen.

 

Anton låg med täcket uppdraget till axlarna och han hade något oskyldigt över sig, bara att se honom fick en att vilja beskydda det lilla änglabarnet. Det var inte bara jag som tyckte det, han blev som en lillebror till de allra flesta han träffade.  Jag kröp ned bredvid honom, precis som vanligt. Gömde mig från omvärlden i hans närvaro och han i min. Där låg vi och hörde dörren öppnas, låset gick igen och mammas ljusa stämma följdes av en duns. När hon skrek burrade min skyddsling sig närmare.

När ljudet av mammas snyftande dött ut tog jag Anton i handen och gick med honom ner till köket, dags för middag. På spisen stod köttfärssås och spagetti i en kastrull som jag fixat precis innan han kommit hem, jag hällde upp en varsin portion till mig och Anton. Vi åt i tystnad och ignorerade hur han satt i fåtöljen med sin tidning, precis som vanligt. Jag sneglade på honom och såg hur han hade några av mammas blonda slingor i ena handen, den han lät vila mot knät. Jag skyndade på Anton med en blick och när vi ätit klart smet vi tillbaka ner i hans säng.  Har inget minne av hur min egen såg ut, var aldrig i mitt rum.

När klockan ringde vid 7 satt Anton upp bredvid mig och jag tittade förvånat på honom. Han brukade alltid försökta smygsova tills jag slet upp honom. Han hade något i blicken som jag kände igen allt för väl, men nu var oron i hans ögon annorlunda. Jag satte mig upp mitt emot honom, väntade på vad han skulle säga. Hans läppar var särade, de rörde sig aningen men inget ljud hördes. Jag tog hans svettiga hand och väntade ut honom.
- Jag hade en så hemsk mardröm Alex. Sen när jag vaknade så var det ingen dröm utan han hade varit här inne. Jag vill sova närmast väggen från och med nu, snälla Alex, får jag det? Jag såg oförstående på honom och blinkade bort den lilla sömn som fanns kvar i mina ögon.
- Vad pratar du om? Vad exakt hände i din dröm?
- Jag vet inte riktigt vad han gjorde, jag vet inte vad det kallas. Jag vet bara att när jag insåg att min dröm inte var en dröm så hade han sin hand här och då var jag tvungen att dra upp mina byxor. Det var konstigt och han hade kalla händer.

Att packa väskorna tog nog inte lång tid egentligen men det kändes som en evighet. Antons förvirrade blick i nacken gjorde det hela inte lättare, jag hade inte heller någon större lust att förklara för honom vad som hänt och jag tror inte han skulle förstå ändå.  Vid halv åtta hade jag tvingat i Anton sin frukost och med bestämda steg drog jag med honom till dagis. Istället för att krama honom med ett enkelt ”hejdå älskling” som bakgrundsljud så ställde jag mig på knä framför honom, förklarade att jag skulle lämna honom och väskorna här i någon timme. Sedan skulle jag komma tillbaka och hämta honom, jag svarade inte när han frågade vart vi skulle. Jag visste det inte själv.

 

Jag tog mig tillbaka till lägenheten, snabbare än någonsin förr. Hade det långa håret i en hästsvans, hårt fastknuten i nacken. Slet upp dörren och när jag smällde igen den bakom mig så hörde jag hur de vaknade där uppe. Gick in i köket där det fanns störst yta och väntade. Det dundrade i trapporna och mitt hjärta slog i takt med de ojämna trappstegen. Han syntes u dörröppningen med mamma bakom sig. Hon såg förvirrad och rädd ut, medan han såg ut precis som den blodtörstiga best han var.
- Vad fan håller du på med din lilla fittunge? sa han och några droppar saliv flög ur käften på honom. När mamma fällde någon kommentar om språket så drog han ut ena handen och gav henne en smäll rätt över ansiktet, hon föll till marken. När hon rest sig igen så förblev hon tyst.
- Vad jag vill? Frågade jag med en röst som darrade av förakt. Jag vill se dig död ditt äckliga odjur. Inte bara kvinnomisshandlare, du är pedofil också. Tar det aldrig slut?

Hans sneda leende sporrade mig, varenda liten cell i min kropp var redo.
- Kom då, äckel. Väste jag fram mellan tänderna och jag tryckt emot varandra. Där stod han framför mig med höjd hand, innan han träffat mig hade jag lyckats få in en ordentlig spark mellan hans ben. Han tog ett vacklande steg bakom i chock, överkroppen var lätt böjd framåt av smärtan som jag hoppades fyllde hela hans inre. Mamma flög fram från ingenstans och började slå honom i ryggen med ynkliga nävar, samtidigt som hon skrek allt vad hon kunde. Han vände ryggen mot mig och knuffade bort henne, när han vänt sig tillbaka hade jag plockat upp stekpannan i brist på annat. Med all min kraft slog jag honom i pannan, innan han hunnit reagera på vad jag hade i handen. Åter igen vacklade han bakåt, den här gången gick jag efter och slogen gång till då han föll. Från ingenstans vad antalet fötter dubbelt så många på den plats jag valt att placera mina och jag snubblade, rätt på honom. Han stank av svett och sprit. Medan jag försökte kravla mig upp över hans muskulösa kropp så hade han redan fått tag om mitt hår. Han höll i det så hårt att varenda knoge blivit röd när han reste sig upp. Jag försökte frigöra mig eller i alla fall lossa greppet, förgäves såklart. Han andra hand placerade han runt min hals när han fått tillbaka balansen ordentligt. I mitt huvud flög det runt bilder på Anton, vad skulle han göra om jag slutade andas nu? Mamma hade plockat upp stekpannan och hans huvud flög mot mig i all världens fart, smällen fick honom att släppa taget om mig. Jag sprang mot hallen, jag slängde en blick över axeln och såg hur de händer som nyss försökte strypa mig ge mamma samma behandling. Jag sprang hela vägen till Antons dagis, så snabbt jag bara kunde sprang jag.

Med Antons huvud mot min axel kände jag mig trygg där på tåget, jag visste inte vad som egentligen väntade, pappa hade inte varit mer än en fantasi på flera år. Det enda jag visste var att han aldrig rört en levande själ som inte förtjänade det. Med minnesbilden av pappa i sin polisuniform i bakhuvudet somnade jag in till tågets tuffande. Att jag hittat på hans adress på ett gammalt kuvert i en byrålåda var en slump, det jag letade efter var pengar till tåget. Jag fann båda två. För första gången på år och dagar somnade jag med ett leende på läpparna. Vi klarar oss, Anton och jag.

 

Om jag någonsin var rädd? Jo, i början var jag väl det. Men jag vande mig väldigt fort. Det enda jag var orolig över var Anton, lilla oskyldiga Anton som aldrig gjort någonting ont. Han skulle aldrig ha behövt se det han såg och han borde verkligen ha fått en förklaring. Tyvärr fanns det ingen, det var bara vår oförklarliga verklighet. Allt var en överdrift och det hela kändes påhittat men jag var relativt bra på att anpassa mig. Det jobbiga i det hela var väl kvällarna i främmande sängar och pengarna i handen dagen efter, men jag gjorde allt för att se till att min älskade lillebror fick mat. Svälta skulle han ju inte göra i alla fall, dessutom blir det tydligt att en familj inte fungerar normalt när minstingen kommer till dagis med utstickande revben.  Och avslöjad ville mamma inte bli, hon skämdes för mycket för det. Precis som att vi inte skämdes över henne och hennes äckliga svin.

Klockan slutar då aldrig att slå
Nu börjar det bli kallt igen
Din favoritmössa är på plats
Åter igen är det vantar mellan våra händer

Jag minns när snön föll
Och jag minns hur vi dog
Kommer aldrig glömma känslan
av mitt hjärta utan dubbelslag

Jag var inte rädd för att förlora dig
Jag skakade av rädsla för mina egna tankar
Med kylan kommer en oförmåga att bry sig

Med det första vita regnet
så kanske du dör igen

Och jag är trött älskling
Jag orkar inte slåss

Sluta inte kyssa min kind
Endast för att du fryser
Fortsätt stryka mitt hår
Viska att du älskar mig
när du tror att jag sover


Vi kan darra tillsammans
Jag kan vara din halsduk

Stanna och andas här bredvid
Håll min hand och låt våra hjärtan slå jämnt
Förklara att vattnet är blått och gräset grönt
Säg det med samma lugn som vinden när den blåste mitt hår för dina ögon
När jag blockerade din syn och du höll mig närmare än någonsin
När jag drivit dig till vansinne och du bara log
Va här med mig, i nuet
Gör det förflutna till det bortglömda
Stanna och andas här bredvid
Annars blöder jag i kylan

 

Djuret är dålig på att agera så som människan vill
De patetiska små är dock duktiga på att vara som de är
Allt eftersom att det är så det är, så himla simpelt

Inga böcker, endast sunt förnuft och en obotlig sjukdom
Det jag har är två ben, fantasi och ett hjärta som slår
Det jag vill ha är narkotika

När solen gjort sin vandring och värmen inte ligger bredvid skriker axlarna efter ett ryck
Istället gräver vi ner oss i påhittat trams som egentligen är viljan att fylla behov

Vi lever i en värld av speglar
Omringade av ett odödligt eko som tränger in vart du än gömmer dig
Göm dig bakom formler som dna, skyll på uppfostran eller moder natur
Oavsett vad spottar du dag och natt ur samma mun

Och ibland så vill jag plåga dig för att du står nära och håller mina händer
varför göra så när du ändå låter mig dansa själv ?

Min spegel är dränkt i saliv, solens strålar och mörkret bakom månen
Jag kan inte sluta spotta, inte heller sluta lura mig själv
Jag måste till slut inse att mina ord ska säga mig något
Du är precis som mig

Endast två ben, fantasi och ett hjärta som slår
Otäcka människa