Om jag någonsin var rädd? Jo, i början var jag väl det. Men jag vande mig väldigt fort. Det enda jag var orolig över var Anton, lilla oskyldiga Anton som aldrig gjort någonting ont. Han skulle aldrig ha behövt se det han såg och han borde verkligen ha fått en förklaring. Tyvärr fanns det ingen, det var bara vår oförklarliga verklighet. Allt var en överdrift och det hela kändes påhittat men jag var relativt bra på att anpassa mig. Det jobbiga i det hela var väl kvällarna i främmande sängar och pengarna i handen dagen efter, men jag gjorde allt för att se till att min älskade lillebror fick mat. Svälta skulle han ju inte göra i alla fall, dessutom blir det tydligt att en familj inte fungerar normalt när minstingen kommer till dagis med utstickande revben.  Och avslöjad ville mamma inte bli, hon skämdes för mycket för det. Precis som att vi inte skämdes över henne och hennes äckliga svin.